2018-01-14

Kampen mot brottsligheten är en frihetsfråga. Förminska inte den kampen till signalpolitik

Jag är socialdemokrat för att jag älskar friheten och för att jag vill delta i kampen för alla människors möjlighet till ett värdigt liv, skrev jag i en uppmärksammad artikel i Dagens ETC i fredags. Så är det. Och just för att jag älskar friheten och vill slåss för alla människors rätt till ett värdigt liv avskyr jag också brottsligheten och när rättsstaten sätts ur spel.

Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.

Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.

Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."

Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.

Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.


Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag tror att få väljare ser strängare straff som en kungsväg till minskad brottslighet. Men det är inte verkningslöst. T ex är det ju en skandal att de som illegalt innehar vapen inte kunnat häktas för att straffet varit för lågt. Men till skillnad från Ulf gjorde jag min politiska debut på 60-talet i socialdemokratin med Erlander och Sträng och Kling som justitieminister. Ulf "debuterade" (i ett annat parti) på 70-talet när kriminalpolitiken i vågorna efter 1968 dominerades av KRUM och utopister som Geijer. Numera betecknar jag mig som partipolitiskt oberoende, mycket beroende på att socialdemokratin numera rymmer alltför många vars åsikter stämmer betydligt bättre överens med vänsterpartiets än med den socialdemokrati jag anslöt mig till.
Naturligtvis måste "kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker". Ett första framsteg är dock att allt färre förnekar att den grova våldsbrottsligheten inkl våldtäkter ökar. Att brottsligheten har också socioekonomiska orsaker förnekar få. Men ojämlikheten och segregationen är ju inget nytt. I mitt Göteborg bodde de fattiga - inkl undertecknad - i stadsdelar som Annedal, Haga, Olivedal. I nya Biskopsgården bodde relativt välmående familjer. Skjutningar förekom inte och hedersvåld var ett okänt begrepp. Men redan i slutet av 80-talet uppmärksammade vi genom mitt arbete de växande problemen i bl a Biskopsgården utan att vinna politiskt gehör. Senare insåg bl a Göran Johansson en inte oväsentlig orsak till de växande problemen och drev då tillsammans med Reepalu i Malmö ett avskaffande av EBO-lagen, tyvärr utan framgång. Och naturligtvis anklagades de för att vara främlingsfientliga.
PS Eftersom ETC inte tillhör mina husorgan uppmärksammade jag inte förrän nu Ulfs artikel. "Socialdemokraterna är det enda parti som är både tillräckligt stort och bärare av solidariska grundvärderingar för att kunna göra skillnad." skriver Ulf och syftar bl a på en lyckad integration. Jag väntar med spänning på hur Ulf rent konkret vill lösa detta. Jag tror också att Ylva Johansson ser fram emot hans lösning. Hittills har jag dock aldrig sett några konkreta , effektiva förslag. För övrigt åter ett debattinlägg som stämmer bättre överens med vänsterpartistisk än gällande socialdemokratisk politik. DS
Klas Bengtsson